onsdag 5 augusti 2009

Intensiv snabbdistans och orealistiska mål

Idag har jag äntligen en ledig dag. Jag passade på att sova ut ordentligt. Vid tolvtiden gav jag mig ut på en springtur, fullständigt utvilad och relativt pigg i benen. Vädret är möjligen inte idealt för löpning, det är alldeles för varmt, men efter flera veckor av återkommande regn och dystra moln så känns det helt fantastiskt att mötas av en klar himmel och att få uppleva solvarm hy.

Jag fortsätter på den inslagna banan med fartträning inför Midnattsloppet och idag är planen att avverka en snabbdistans. Men först en lugn uppvärmningsjogg under de 2 kilometerna till Safjället. Sedan springer jag dessutom ett helt varv runt Safjället i fortsatt lugnt tempo (då jag passar på att skaffa fram fotografier för en kommande artikelserie om löprundor i Göteborg, håll utkik efter detta). Efter drygt 5 kilometers uppvärmning sätter jag igång med min snabbdistans och ökar äntligen tempot. Som jag har längtat efter denna härliga förnimmelse av fart. Vinden som fläktar. Hjärtat som bultar. Omgivningen som ändrar form, när perspektivet förvrängs av det tunnelseende som farten framkallar. Målet för dagen är sex kilometer i 4:20 min/km. Redan efter en halv kilometer inser jag att det är en alldeles för ambitiös målsättning. Jag kan omöjligen hålla den avsedda hastigheten på en så pass kuperad bana. På de mindre stigarna håller jag ibland en hastighet som gör att risken att snubbla på stenar och rötter är överhängande. När jag slänger en blick på löparklockan visar det sig att jag knappt når upp till ett 4:40-tempo. Det är helt enkelt bara att acceptera förutsättningarna och revidera det uppsatta målet för dagen. Jag springer vidare så snabbt jag mäktar med och för varje backe blir det allt kämpigare.

Efter 2-3 km börjar jag förvisso att bli utmattad, men jag har samtidigt kommit in i tempot och löpningen flyter på bra. Jag har accepterat att jag är trött och att andhämtningen är tung (men regelbunden och kontrollerad), vilket gör att jag inte tänker så mycket på det. Trots den höga hastigheten flyter tankarna iväg och när jag vaknar upp ur mitt funderande så är jag ute ur skogen och har avverkat mer än 5 kilometer i 4:50-tempo. Jag avslutar med en kilometerlång spurt i 4:10-fart nedför den asfalterade bilvägen som slingrar sig ned genom villaområdet. Lutningen på backen är närmast idealisk och när backen planar ut har jag kommit in i ett intensivt lyckorus. Kroppen känns närmast fjäderlätt. Det känns som om jag skulle kunna springa vidare i detta höga tempo i en evighet. Är det så här det beryktade runners high känns? Det varar dock inte längre än till nästa uppförsbacke, vilken verkligen tar musten ur mig. En sista desperat rusning ett par hundra meter får avsluta dagens mycket lyckade snabbdistans. Under själva löpningen har jag inte känt en enda förnimmelse av smärta i kroppen. Kanske på grund av intensiv utsöndring av smärtlindrande och lyckorusframkallande hormoner. När jag påbörjar den lugna joggen hemåt så känner jag en viss stelhet i ryggen och jag känner mig något spänd kring baksidan av låren, strax över knäna. Men benen känns inte särskilt tunga - jag är mer trött i huvudet än i benen. Närmast motsatt till hur jag kände mig efter de snabba intervallerna häromdagen. Jag tar det som ett gott tecken att mina olika träningsformer gör mig trött på olika sätt. Det betyder förhoppningsvis att det finns något moment av variation i mitt upplägg.

Med extra lång uppvärmning samt en kortare nedvarvning visade löparklockan på drygt 12.3 kilometer. Själva snabbdistansen var på 6.2 km, med en medelhastighet av 4:40 min/km. Avsevärt mycket långsammare än det uppsatta målet, men jag är trots allt mycket nöjd. Ibland måste man inse att målet man ställt upp var både dåligt och orealistiskt. Det är viktigt med denna insikt, så att jag inte sedan jämför min prestation med ett ouppnåeligt mål och känner mig missnöjd. Men gränsen mellan ett realistiskt, motiverande mål och ett orimligt mål är ibland hårfin. Ibland undrar jag om målet jag satt upp för Midnattsloppet (under 40 minuter) är både dumt och orealistiskt. Hursomhelst så är det väldigt motiverande, så helt fel kan det inte vara.

3 kommentarer:

  1. Definitivt runners high!! Och snabbt gick det också! :)

    SvaraRadera
  2. Vilken underbar känsla :)
    Gud vad snabbt du springer! Riktigt bra prestation att springa så snabbt en varm sommardag, hoppas du är nöjd med det!

    SvaraRadera
  3. Jo, jag är nöjd med snabbdistansen. Inte minst för att den fick mig att må så bra! Får ni ofta plötsliga lyckorus under era springturer? För mig är det vanliga snarare att det successivt under löpningen växer fram en härlig känsla.

    SvaraRadera