Intensiv snabbdistans och orealistiska mål

Idag har jag äntligen en ledig dag. Jag passade på att sova ut ordentligt. Vid tolvtiden gav jag mig ut på en springtur, fullständigt utvilad och relativt pigg i benen. Vädret är möjligen inte idealt för löpning, det är alldeles för varmt, men efter flera veckor av återkommande regn och dystra moln så känns det helt fantastiskt att mötas av en klar himmel och att få uppleva solvarm hy.

Jag fortsätter på den inslagna banan med fartträning inför Midnattsloppet och idag är planen att avverka en snabbdistans. Men först en lugn uppvärmningsjogg under de 2 kilometerna till Safjället. Sedan springer jag dessutom ett helt varv runt Safjället i fortsatt lugnt tempo (då jag passar på att skaffa fram fotografier för en kommande artikelserie om löprundor i Göteborg, håll utkik efter detta). Efter drygt 5 kilometers uppvärmning sätter jag igång med min snabbdistans och ökar äntligen tempot. Som jag har längtat efter denna härliga förnimmelse av fart. Vinden som fläktar. Hjärtat som bultar. Omgivningen som ändrar form, när perspektivet förvrängs av det tunnelseende som farten framkallar. Målet för dagen är sex kilometer i 4:20 min/km. Redan efter en halv kilometer inser jag att det är en alldeles för ambitiös målsättning. Jag kan omöjligen hålla den avsedda hastigheten på en så pass kuperad bana. På de mindre stigarna håller jag ibland en hastighet som gör att risken att snubbla på stenar och rötter är överhängande. När jag slänger en blick på löparklockan visar det sig att jag knappt når upp till ett 4:40-tempo. Det är helt enkelt bara att acceptera förutsättningarna och revidera det uppsatta målet för dagen. Jag springer vidare så snabbt jag mäktar med och för varje backe blir det allt kämpigare.

Efter 2-3 km börjar jag förvisso att bli utmattad, men jag har samtidigt kommit in i tempot och löpningen flyter på bra. Jag har accepterat att jag är trött och att andhämtningen är tung (men regelbunden och kontrollerad), vilket gör att jag inte tänker så mycket på det. Trots den höga hastigheten flyter tankarna iväg och när jag vaknar upp ur mitt funderande så är jag ute ur skogen och har avverkat mer än 5 kilometer i 4:50-tempo. Jag avslutar med en kilometerlång spurt i 4:10-fart nedför den asfalterade bilvägen som slingrar sig ned genom villaområdet. Lutningen på backen är närmast idealisk och när backen planar ut har jag kommit in i ett intensivt lyckorus. Kroppen känns närmast fjäderlätt. Det känns som om jag skulle kunna springa vidare i detta höga tempo i en evighet. Är det så här det beryktade runners high känns? Det varar dock inte längre än till nästa uppförsbacke, vilken verkligen tar musten ur mig. En sista desperat rusning ett par hundra meter får avsluta dagens mycket lyckade snabbdistans. Under själva löpningen har jag inte känt en enda förnimmelse av smärta i kroppen. Kanske på grund av intensiv utsöndring av smärtlindrande och lyckorusframkallande hormoner. När jag påbörjar den lugna joggen hemåt så känner jag en viss stelhet i ryggen och jag känner mig något spänd kring baksidan av låren, strax över knäna. Men benen känns inte särskilt tunga - jag är mer trött i huvudet än i benen. Närmast motsatt till hur jag kände mig efter de snabba intervallerna häromdagen. Jag tar det som ett gott tecken att mina olika träningsformer gör mig trött på olika sätt. Det betyder förhoppningsvis att det finns något moment av variation i mitt upplägg.

Med extra lång uppvärmning samt en kortare nedvarvning visade löparklockan på drygt 12.3 kilometer. Själva snabbdistansen var på 6.2 km, med en medelhastighet av 4:40 min/km. Avsevärt mycket långsammare än det uppsatta målet, men jag är trots allt mycket nöjd. Ibland måste man inse att målet man ställt upp var både dåligt och orealistiskt. Det är viktigt med denna insikt, så att jag inte sedan jämför min prestation med ett ouppnåeligt mål och känner mig missnöjd. Men gränsen mellan ett realistiskt, motiverande mål och ett orimligt mål är ibland hårfin. Ibland undrar jag om målet jag satt upp för Midnattsloppet (under 40 minuter) är både dumt och orealistiskt. Hursomhelst så är det väldigt motiverande, så helt fel kan det inte vara.

Blöt snabbdistans runt Delsjön

Idag exponerade jag mig själv för vädrets makter. Jag planerade att springa en runda runt Stora Delsjön. Det regnade till och från under förmiddagen. När jag vid tolvtiden ger mig iväg möts jag av mörka moln, blåst och ett aggressivt duggregn. Regnet hinner bara precis blöta ned mina kläder, för att sedan försvinna. Men himlen är mycket dyster, och jag inser att risken för ett rejält oväder är stor. Efter drygt 2 km, när jag når golfbanorna vid Delsjöområdet, har jag värmt upp tillräckligt och jag sätter iväg i ett tempo omkring 4:50 min/km. Det känns mycket bra och jag formulerar dagens mål; att ta mig runt Stora Delsjön med en medelhastighet kring 5:00 min/km.

Jag vet, jag vet. I mitt förra inlägg konstaterade jag att min nästkommande löprunda skulle bli lugn och behaglig. Flera anledningar leder till att jag även denna gång springer en snabbdistans. Regnet och den svala luften gör att jag gärna springer i ett högt tempo för att hålla mig varm. Dessutom så hade jag en vilodag igår (onsdag) och det gjorde gott för återhämtningen. Anledningen framför alla andra är dock att benen känns pigga och jag verkligen är sugen på att springa snabbt. Jag tror på att låta passionen påverka träningsupplägget.

När jag når Delsjöbadet kan jag konstatera att det dystra vädret fullständigt tömt dess gräsbeklädda sluttning på folk. Efter en rejäl nedförsbacke och en mycket värre uppförsbacke planar vägen ut under några kilometer. Jag tvingar upp benen i ett tempo omkring 4:30. När jag når den smala landremsan mellan Stora och Lilla Delsjön blir det på grund av backarna omöjligt att hålla uppe den hastigheten. Efter uppförsbacken vid det lilla kalhygget krävs det en viljeansträngning för att fortsätta vidare i 4:55-tempo.

Sedan når jag Delsjökärr. När jag springer över träspången, med kraftledningens kablar och en regntung himmel ovanför huvudet, så är benen fortfarande hyfsat pigga. Det ändras drastiskt när jag når det parti av springrundan som även är en del av Bohusleden. Det är mycket kuperat och regnet har bitvis förvandlat jorden till lera där skorna slinter. Minnena ifrån söndagens äventyr kommer tillbaka och ger mig lite extra kraft, men det är fortfarande tungt att hålla uppe tempot. Så når jag äntligen Delsjöbadet igen och jag känner lättnaden över att ha en del nedåtlut framför mig. Jag avslutar dagens snabbdistans med en kilometerlång rusning i 4:20 min/km förbi golfbanorna.

I samma ögonblick som jag saktar ned och ska påbörja min lugna jogg tillbaka hem, så blir vädret upproriskt. Åskan och regnet blir mina följeslagare under färden hem. De första minuterna känner jag mig kall och frusen på grund av spöregnet. Det känns obehagligt när regndropparna bearbetar ansiktet och kläderna tynger ned mig när de suger upp vattnet. Men sedan ökar jag tempot, kroppen blir varmare och jag kan återigen njuta av löpningen. När jag stoppar löparklockan så visar den på 15 km. Själva snabbdistansen blev 9.8 km och genomfördes i nästan exakt 5.00 min/km.

Efteråt lagar jag ihop en enkel, nyttig, god och vegansk lunch. Sojafärs och morötter, palsternacka, lök samt paprika, med bulgur bredvid utgör basen. Kryddorna är vitlök, peppar, grönsaksbuljong, örtsalt, oregano och cayennepeppar. Till detta en vitkålssallad med paprika och soltorkade tomater. Apelsinjuice och vatten fungerar som måltidsdryck. Efterrätten blir inte fullt så vegansk, men minst lika god; New York Super Fudge Chunk från Ben & Jerry's.

Snabbdistans runt Safjället

Jag gillar de arbetsdagar då jag jobbar kväll och börjar vid klockan två på eftermiddagen. Det ger mig möjligheten att springa en runda innan arbetet. När jag kommer utanför ytterdörren möts jag att solsken, men regntunga moln tornar upp sig vid horisonten. Himlens kontraster ger springturen en dramatisk inramning. Trots att benen fortfarande känns något tunga efter söndagens strapatser, så har jag för avsikt att springa en snabbdistans. Den första kilometern av uppvärmningen känns seg och ansträngande. Benen är överansträngda, samtidigt som de är ovana vid att röra sig efter en närmast helt inaktiv måndag. Ingen bra kombination.

Tröttheten har gett med sig något då jag når Safjällets naturreservat i Krokslätt, lagom till att jag påbörjar min snabbdistans. Målet för dagen är minst 4 km i ett tempo snabbare än 5:00 min/km, exklusive uppvärmning och nedvarvning naturligtvis. Ett förhållandevis enkelt mål, men jag tänker att det blir nog så ansträngande på grund av mina trötta ben. Efteråt kan jag konstatera att det trots allt var ett enkelt uppnått mål. Snabbdistansen landar på 5 km med en medelfart på 4:45 min/km. Totalt drygt 8 km löpning.

Väl hemma ska jag förbereda en snabb lunch innan jobbet kräver att jag ger mig av. Jag upptäcker då att kylskåpet gapar tomt. Jag har skjutit upp storhandlingen allt för längre. Men det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder. Jag hittar en burk svarta bönor i frysen. Steker dessa i rapsolja tillsammans med ett ägg och serverar med rivna morötter, det enda i grönsaksväg som finns hemma. Resultatet blir mycket bättre än väntat. Jag misstänker att nöden, tillsammans med en gnutta improvisation, har skapat många nya maträtter under historiens gång. När jag en halvtimme senare skyndar till bussen känner jag mig utmattad i benen, särskilt kring det vänstra knät. Nästa springtur blir definitivt en lugn sådan. Nu när Midnattsloppet närmar sig är det viktigt att träna upp snabbheten, men ännu viktigare är det att jag håller mig fortsatt skadefri.