Fartlek med nya skor

(bilden med tillstånd från s2679864)

I måndags kom jag mig äntligen för att köpa nya skor. Denna gång gick jag till Löplabbet (i Göteborg), där jag inte köpt skor tidigare. Jag hade med mig mina gamla skor, märke New Balance, och sa att jag gärna ville ha en liknande modell. Tyvärr hade de ingen liknande New Balance-sko i min storlek. Istället testade jag tre andra modeller. Den första skon hade ganska kraftigt pronationsskydd. Säljaren tyckte att det såg bra ut när jag testade den på löpbandet, men jag vill inte ha mer stabilitet i skon än nödvändigt, vilket jag också sa till honom. Då fick jag testa en modell från Puma och en annan från Mizuno. De var båda neutrala, alltså utan extra pronationsskydd. Båda kändes bra och såg bra ut när vi testade dem på löpbandet. Säljaren tyckte att jag hade så lite pronation, så de neutrala skornas grundstabilitet skulle räcka. Jag valde slutligen Mizuno-skon, modell Wave Ultima. Personalen var hjälpsam, men det märktes att de var aningen stressade. Förra året var jag hos Löp & Skokliniken för att testa ut skor. Jag upplevde det som att de undersökte fötterna mer noggrant och gav mig som kund mera tid. Hursomhelst så verkar skorna jag köpte på Löplabbet i alla fall vara bra.

Igår var jag ute på en kort springrunda, mest för att testa skorna. Tanken var att det skulle bli en mycket lugn runda. Jag startade också upp väldigt lugn, och de första 2 kilometrarna tillryggalade jag i 6:00 min/km tempo. Men när jag konstaterat att skorna kändes bra kunde jag inte låta bli att öka farten lite, och när man väl gjort det är det så enkelt att ryckas med. Desuutom blir jag alltid full av energi när skogen närmar sig, när asfalten övergår i grus och slutligen i motionsrundans träflis och jord. Jag upplevde en väldigt stor skillnad med de nya skornas dämpning, jämfört med mina gamla. Bitvis kändes det nästan som om jag studsade fram, och vid varje nedslag tyckte jag mig känna hur sulan pressades ihop för att sedan utvidgas och då ge mig en enorm kraft uppåt. Känslan berodde antagligen inte främst på skons fantastiska dämpning, utan snarare på att mina gamla skor hade använts en bra bit efter bäst-före-datum och förmodligen hade fått sitt dämpningssystem helt satt ur spel. Hursomhelst var känslan befriande och det bidrog till svårigheterna med att hålla hastigheten nere. Det hela resulterade i en härligt intensiv fartlek. Men redan efter drygt 4 kilometer så sansade jag mig och de sista kilometrarna hem tog jag i lugnt joggtempo.

Efter löpningen belönade jag mig med två glasspinnar, från ett 20-pack jag köpte för två veckor sedan. Det är viktigt med belöningar. Genom att belöna mig själv i samband med löpningen skapar jag positiva associationer kring träningen. Man behöver ju inte nödvändigtvis belöna sig med godis eller glass. Det fungerar ju bra med ett glas juice eller vatten med is. Eller varför inte belöna sig med att läsa en bok, ta ett bad, spela ett spel, kolla på en film, umgås med vänner? Allt är belöningar som fungerar för mig. Men för tillfället är det glass som gäller. Och det fungerar utmärkt. Dessutom är det bra att jag får i mig lite extra energi efter träningen, eftersom jag måste kämpa för att inte gå ned i vikt. Sedan försöker jag alltid att äta en ordentlig måltid inom en timme efter träning. Igår blev det afrikansk kikärtsgryta.