Tusan, vilka tuffa tusingar

Idag var jag för en gångs skull ledig. Jag hade planenerat att under förmiddagen springa en snabbdistans. Men jag gick inte upp förrän vid elva, så löpningen fick skjutas upp till klockan halv två. När jag precis hade kommit utanför dörren mindes jag att mina tidigare funderingar att testa 1000-ingar någon dag, alltså intervaller om 1000 meter. Jag kände att idag kunde vara ett lämpligt tillfälle. Benen kändes förvisso något tunga, trots att jag inte tränat sedan i fredags. Jag antar att allt gående, stående och springande i trappor på jobbet sliter en del på benen. Däremot så kände jag mig mycket motiverad. Vädret var fint, samtidigt som luften var ganska sval på grund av morgonens regn. De nya skorna kändes mycket bra. 1000-ingar fick det bli. När jag sprang förbi de alldeles lagom propra medelklassvillorna passade jag på att testa min nya mobila kamera. Lagom till att jag nådde Safjällets skogsområde hade jag formulerat dagens målsättning:

Minst 5 st 1000-ingar i 04:20 min/km tempo, med 1:30 min ståvila mellan dem.

Det var egentligen ett lite väl krävande mål, men jag kände mig motiverad. Dessutom måste jag verkligen fortsätta att pressa upp intensiteten i träningen, för att det inte ska bli helt omöjligt att nå mitt mål för nästa månads Midnattslopp.



Jag satte av i 04:15 min/km fart med ögonen fokuserade precis framför fötterna, för att kunna väja för stigens alla rötter och stenar. Första 1000-ingen kändes förvånansvärt kort, och jag hade tillryggalagt sträckan utan något större besvär. `Hastigheten aningen för låg, 04:25 min/km, men ändå fullt acceptabel med tanke på banans beskaffenhet. Det är mycket svårt att hålla en konstant hög hastighet på denna mycket kuperade löparbana, som stundtals övergår i smala skogsstigar.



Den andra 1000-ingen flöt på bra, andningen var regelbunden men högljudd. Det var under den tredje intervallen som de förväntade små besvären började. Ibland smyger de sig på, ibland kommer de plötsligt. Men de kommer alltid förr eller senare när jag tränar i en högre hastighet än vad kroppen är van vid. Idag var det insidan av höger lår som jag först fick känning i, ett mycket svagt hugg i muskeln varje gång jag lyfte benet. Sedan började jag känna mig stel i övre delen av ryggen, upp mot nacken. Stelheten gick efterhand över till en diskret typ av smärta. Dessa besvär gick alla över under den korta minut efter 1000-ingen, då jag vilade mig och febrilt torkade svetten ur ögonen. Det är därför jag inte oroar mig över dessa olika små besvär som uppkommer när jag ökar hastigheten; de försvinner alla mycket snabbt när jag sänker tempot.



Under den fjärde 1000-ingen började jag få besvär av något som närmast kan liknas vid håll. Det var en ovan känsla. Jag har inte haft håll på mycket länge, antar att det är något man tränar bort relativt snabbt. Vid det här laget började jag verkligen känna av den intensiva träningen. Det var svårt att hålla tempot uppe, och medelhastigheten blev avsevärt lägre än vid den förra intervallen. Att hålla andningen kontrollerad och att ignorera utmattningen blev mina huvudfokus under den femte och sista kraftansträngningen. Fördelen med detta var att alla andra besvär tonade bort. Den sista halvkilometern gick på ren vilja, precis som det ska vara. Jag orkade inte riktigt hålla tempot under de två sista 1000-ingarna. Men med tanke på att löpbanan knappast var optimal för intervallträning så är jag ändå nöjd. Tiderna blev följande:

			Tid (min)			Längd (km)				Fart (min/km)
1			04:25			1				13.54 04:25
			00:59			-				3.01 -
2			04:23			0.96				13.14 04:33
			01:30			-				3.18 -
3			04:28			1.02				13.69 04:22
			01:35			-				2.25 -
4			04:45			1.03				13 04:36
			01:51			-				2.58 -
5			04:45			1.03				12.97 04:37

Efteråt halvlåg jag länge lutad mot en sten, perfekt formad för min rygg, och lät andningen bli kontrollerad igen. Jag stirrade upp mot himlen och lät solen blända mig, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle orka stappla mig hem. Men jag återhämtade mig på ett par minuter och med något möra ben, men med god fart, joggade jag de tre kilometrarna hem till Olofshöjd. Jag hade precis hällt upp en skål med cornflakes och plockat fram lite torkad frukt då det började spöregna. Jag kände mig mycket belåten över min perfekt timade löprunda, inklämd mellan två mäktiga skyfall.