(bilden med tillstånd från PayBlake)
Jag har aldrig roats av styrketräning. Men jag anser att det är nyttigt och fyller en viktig funktion, inte minst för att få ökad stabilitet och minska skaderisken vid löpning. För att undvika skador är det kanske till och med nödvändigt, om man löptränar fyra gånger i veckan eller mer. Jag försöker därför utöva olika typer av alternativ styrketräning, som är mer lustbetonade. De senaste dagarna har jag fått två olika sorters alternativa träningspass.
Det första passet utfördes igår, då jag hjälpte två vänner att flytta. Att bära tunga lådor, kassar och möbler upp och ned för branta trappor ger utmärkt träning av överkroppen, åtminstonde att döma av den efterföljande träningsvärken.
Efter jobbet idag åkte jag iväg och badade vid Delsjön med en vän. Jag passade på att simma en knapp kilometer, och fick på så vis mitt andra styrkepass denna vecka. I och för sig handlade det inte om renodlad styrketräning, men musklerna tränas på ett annat sätt än under löpning, och armarna får arbeta mycket. Simning har jag dessutom förstått ska vara en väldigt skonsam träningsform. Strax innan jag begav mig ned i vattnet kunde man höra avlägsna åskbuller och molnen började torna upp sig i öster. Det gav simfärden ut på öppen sjö ett dramatiskt skimmer. Jag kände av min litenhet inför naturens makter, vilka närhelst det passade skulle kunna vräka ned regn och blixtar över mig. Så blev det nu inte, och jag antar att det var bäst så. Oväderskänningarna drog snabbt förbi, och vi blev inte utsatta för vädrets nycker denna gång. Badäventyret avslutas med kaffe och melon. Tack för att du finns, fina Delsjön.
För att komma till det andra temat i titeln - olustiga hundar - så går jag över till att berätta om min löprunda igår. Efter att ha bistått med flytthjälp en hel dag så ger jag mig ut på en 14-kilometersrunda. Jag kommer iväg ganska sent, så det är härligt lugnt och svalt utomhus. Det enda som stör mitt lugn är de otaliga hundar som dess ägare rastar längs elljusspåret kring Safjället, i Krokslätt. I synnerhet de okopplade hundarna gör mig obekväm. När jag möter en av dessa påminns jag om en obehaglig incident i våras.
Jag var då ute och sprang samma runda i Krokslätt som nu. Jag hade sprungit ett par varv och kommit in i ett bra flyt. När jag kom upp för en mindre backe mötte jag en liten okopplad hund och dess ägare, en yngre kvinna. Jag tänkte springa förbi dem på behörigt avstånd. När jag var jämsides med kvinnan sprang plötsligt hunden, som då befann sig snett bakom mig, mot mina ben. Antagligen var det en uppspelt valp som ville fram och nosa på mig. Jag märkte inte hunden förrän den smet in mellan mina ben, mitt i ett löpsteg. Jag trampade hunden på tassen, snubblade till och var inte långt ifrån att falla fullständigt handlöst. Kvinnan blev lite uppskärrad och bad om ursäkt å hundens vägnar. Jag tog det ganska lugnt. Eftersom jag klarade mig relativt oskadd så oroade jag mig mest för om hunden kommit till skada. Efter en stund, när jag sprungit vidare ett par hundra meter, blev jag däremot arg. Jag insåg hur nära det var att en allvarlig olycka hade skett. Tänk om jag trampat på hundens huvud, istället för på tassen. Tänk om jag hade fallit handlöst. Tänk om jag dessutom slagit huvudet i en sten när jag föll.
Att inte ha koppel på hundar som man inte har fullständig kontroll på är extremt oansvarigt. Jag kan omöjligt veta om de hundägare jag möter är oansvariga eller ej, vilket innebär att varje gång jag möter en okopplad hund blir jag på helspänn. Jag antar att det finns situationer då okopplade hundar är okej. Men det är direkt olämpligt längs en populär motionsslinga, som dessutom ligger i ett naturreservat där det redan råder ett totalförbud för okopplade hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar